Sitter just nu hemma hos pappsen i Riddarhyttan ute i Västmanlands skogar. Därav lite mindre aktivitet här inne. Skönt att komma bort hemifrån ibland och få träffa familjen. Det har varit en hel del diskussioner och annat de här dagarna. Tittat en del på Stockholm Horse Show, var länge sedan jag kollade på ridsport. Längtar tillbaka en del.

Imorgon ska vi förbi hos svärföräldrarna på genomfarten i Västerås. Blir kul att träffa dem med. Blev bara en snabbis i fredags när vi kom förbi och hämtade bilen. Resan hit är en historia för sig. Stressig dag i Sthlm, sedan är tåget vi ska åka med fullbokat, tåget till Västerås var också fullbokat, till slut bestämmer vi oss för att åka buss till Västerås och hämta upp bilen där. På grund av missförstånd med busschauffören blir vi av "avslängda" av bussen innan vi hunnit ut ur Uppsala. Så allt slutar med att vi får åka taxi till Västerås på ULs bekostnad, tar bilen i Västerås till Riddarhyttan och kommer fram halv nio på kvällen, typ 2 timmar efter att vi egentligen skulle kommit fram. En aning irriterade och trötta efter allt krångel.

Fredagen var dock väldigt bra. Tyckte väldigt mycket om besöket på Norstedts. Kassen med ordböcker var ljuspunkten på en annars bäcksvart dag.

Bless!
Alexandra

På tal om soråk så måste jag bara få lägga upp den här texten med tanke på diskussionen om ett gemensamt språk för Europa. Enjoy!

The European Commission has just announced an agreement whereby English will be the official language of the European Union rather than German, which was the other possibility. As part of the negotiations, Her Majesty's Government conceded that English spelling had some room for improvement and has accepted a 5 year phase-in plan that would be known as "Euro-English":

In the first year, s will replace the soft c. Sertainly, this will make the sivil servants jump with joy. The hard c will be dropped in favor of the k. This should klear up konfusion and keyboards kan have one less letter.

There will be growing publik enthusiasm in the sekond year, when the troublesome ph will be replaced with the f. This will make words like fotograf 20% shorter.

In the 3rd year, publik akseptanse of the new spelling kan be expekted to reach the stage where more komplikated changes are possible. Governments will enkorage the removal of double letters, which have always ben a deterent to akurate speling. Also, al wil agre that the horible mes of the silent e in the language is disgrasful, and it should go away.

By the 4th yer, peopl wil be reseptiv to steps such as replasing th with z and w with v. During ze fifz year, ze unesesary o kan be dropd from vords kontaning ou and similar changes vud of kors be aplid to ozer kombinations of leters.

After zis fifz yer, ve vil hav a reli sensibl riten styl. Zer vil be no mor trubls or difikultis and evrivun vil find it ezi tu understand ech ozer. Ze drem of an united urop vil finali kum tru!

Ja, vad ska man säga?

Vi har precis börjat en ny kurs som handlar om språksociologi och språkpsykologi. Men jag tror inte det är hela anledningen till mina funderingar. Nu under hösten har man insett mer av vad språk är, eller kanske att man inte har en aning om vad språk egentligen är. Innan jag började plugga på universitetet så var språk helt enkelt just det: språk, utan någon vidare beskrivning.

Fast nu under terminen har man fått upp ögonen vilket djup det finns och vad mycket frågor och diskussioner det finns. Har precis läst om diskussionen om Han, Hon och Hen. Huruvida man "får" använda pronomet han då man talar allmänt om både män och kvinnor såsom man gör i till exempel lagtext. Jag skulle inte kalla mig en bakåtsträvare men jag blir så trött på att allt i samhället ständigt blir attackerat och diskuterat: familjen, könsroller, äktenskapet och det mesta annat och nu även vårt kära språk. Så i frågan om han, hon och hen så blir jag faktiskt ganska irriterad över hela argumentationen, spela roll liksom? Människan benämns ju hon och alla kristna män kommer att vara en del av Kristi brud vid tidens slut, är det också diskriminering eller?

Men det är faktiskt ganska intressant också. Det har öppnat en helt ny värld om man nu får använda den liknelsen. Eller i alla fall fått en att inse djupet i den jag lever i. Så på så sätt har jag gett mig in i rätt bransch. Jag tror jag kommer trivas för det finns så mycket intressant och roligt med språk, mer än vad det kanske låter som att det gör.

Med anledning av mitt senaste inlägg kikade jag runt på Norstedts hemsida (visserligen gör jag det lite då och då annars också...) och deras böcker. Där hittade jag något mycket intressant (som du finner här): Marika King. En tjej eller ja kvinna som är uppvuxen i Dalarna, närmare bestämt Ludvika vilket är min hemtrakt. Jag menar: hur coolt är inte det på en skala? Själva boken som hon skrivit verkar väldigt bra också, gärna något jag skriver upp på min (dock så långa) lista över böcker som jag skulle vilja läsa inom en inte alltför avlägsen framtid.

För er som inte är uppväxta i ett litet samhälle så kanske ni inte förstår hela grejen riktigt. När man växer upp där så är det verkligen "Du ska inte tro att du är något" och "Det kommer aldrig att gå". Visst nu kanske jag inte talar för alla som kommer från småsamhällen, men jag kände inte riktigt att man hade något mål. Man hade inte riktigt inställningen "Sträck dig efter stjärnorna", snarare "Vänj dig med tanken att du är fast här för resten av ditt liv".

Men det går alltså att lyckas. Även fast man är uppväxt i Smedjebacken/Ludvika så går det att lyckas. Det inger en hopp om att man själv, någon gång, också ska kunna lyckas.

Bild lånad från deras hemsida.

På fredag ska klassen (Språkvetarprogrammet) på studiebesök på Norstedts. Ser verkligen fram emot det, att få komma till ett förlag och kika runt. Och dessutom få träffa och ställa frågor till olika yrkesgrupper inom förlaget. Som sagt ser fram emot detta, både för att Norstadts är ett bra förlag och att jag tänkt mig att arbeta i riktning mot förlag sedan när jag är färdigutbildad (om man nu någonsin kan bli det, färdigutbildad alltså).

Kan den inte komma snart?



Denna älskade snö som göra vintern ljus och uthärdlig.



Kan man verkligen tycka att den bruna lervällingen vi har nu är bättre än det här?



Kolla in snöflingorna. De är helt enorma!



Jag har gjort mitt val i alla fall. Vintern kanske är kall och jobbig, men det är så mycket bättre med en vinter med snö än vad vi har nu. Folk kommer att gå under i mörkret om inte snön kommer snart och gör allt ljusare.

Katedralen på Röda Torget i Moskva.

Börjar få resfeber, längtar lite tillbaka till Ryssland. Vi har pratat länge om att göra en längre resa med Transsibiriska järnvägen genom Ryssland, Mongoliet och Kina. Har suttit nästan hela morgonen och kollat runt på Resedagboken.se på andras resor. Åhh, resfeber är så jobbigt när man vet att det är så långt kvar innan man kan åka. Visserligen kräver en sådan här resa mycket planering, med pengasparande, packande, kunskapsinhämtning etc.

Känns också lite konstigt att kanske en dag komma tillbaka till Moskva, denna stad som så många har starka åsikter om. Väldigt många på resedagboken som inte gillade den nämnvärt och jag kan förstå dem. Mitt första intryck av Moskva och Ryssland var de långa bilköerna från flygplatsen in till stan en mörk "smoggig" vinter eftermiddag sittande i en minibuss med en man vi aldrig träffat. Jag var glad att få lämna Moskva den gången. Däremot på vägen tillbaka upp mot Sverige stannade vi där igen och fick tid att faktiskt titta på staden. Den gången fick Moskva överväldiga mig med sina tunnelbanestationer, sitt underbar ryska folk och strosandet på Röda Torget och katedralen.

Ryssland är ett land som jag har många känslor för. Jag har bott där en månad och vet att det går att vara där utan att bli arresterad av polisen och rånad. Men ändå är det något som ligger och knager ibland när man tänker på att åka tillbaka. Men det där är nästan glömt nu längtan att få se landet igen och att få åka ut och resa. Det är verkligen något som jag tycker om.

Äntligen har jag kunnat börja läsa på berättelsen om Narnia. Har velat göra det ganska länge. Satt hela tisdag eftermiddag och plöjde den andra boken dvs The Lion, the Witch and the Wardrobe, eller Häxan och Lejonet som den heter på svenska.

Det första jag reagerade på är att böckerna är så korta, egentligen visste jag väl det eftersom jag sett böckerna många gånger på biliotek i bokhandlar och så vidare. Men i den utgåvan jag har är andra boken enbart 85 sidor lång. Om man jämför filmerna med Harry Potter så är de ju ungefär lika långa, medan Harry Potter-böckerna är minst 300-400 sidor långa. Då blir man lite fundersam då Narnia visar sig vara cirka 100 sidor långa.

Dessutom är de ganska kortfattade, alla händelser finns ju med, men jag reagerar på allt sker så snabbt. Fast man kan ju inte vänta sig annat av en bok på som sagt 85 sidor. Jag tycker boken var jättebra trots dessa första reaktioner. Det kändes stort bara att få läsa boken, att se C. S. Lewis finurligheter sådana saker som man bara kan ge utspel åt i böcker men som inte funkar i filmer.

Jag kan inte säga annat än att Lewis skapade ett mästerverk (om än kortfattat) och jag längtar efter att kunna ge mig in på nästa bok om några dagar när det är lite mindre hetsigt i skolan.

Bilden kommer från en filmposter, men min bok har denna framsida och är en samlingsvolym med hela serien.

Har insett på senare tid att när jag lyssnar på musik så lyssnar jag en hel del på soundtracks dvs filmmusik. Kan nog kanske bero på mitt filmintresse. Men det är ofta så skön musik till filmer, går liksom inte att beskriva det. Blir som ens eget soundtrack att ha hemma och lyssna på. Extremt skön musik i alla fall.

Här är några av mina favoriter:

A walk to remember med Mandy Moore

The princess diaries med Anne Hathaway

Sweet home alabama med Reese Witherspoon

A cinderella story med Hilary Duff

City of Ember. Innan jorden gick under (!) byggde man en stad under marken där människan skulle bo. Grundarna planerade att man skulle bo där i 200 år innan man senare skulle återvända till ytan. Denna plan glömdes dock bort under åren som gick. Så efter att de 200 åren gått får man följa ungdomarna Lina och Doon som insett att staden håller på att förfalla och att det måste finnas en väg ut.

Jag tyckte att den här filmen var jättebra och tar upp ett intressant scenario. Man får dock inte reda på varför staden byggdes, alltså vad som gjorde att man inte kunde leva kvar på jordytan och var tvungna att bosätta sig under jord. Hela konceptet är fascinerande även om det inte är sant: att planera en stad under ytan och få den att fungera.

Filmen har allt en film kan behöva! Det finns spänning, mystik, trovärdiga miljöer, intressanta rollfigurer och en massa annat. Det invecklade systemet av lampor som hänger och dinglar över staden ger en skön stämning över hela filmen. Helt klart, en bra film!

Jag blev alldeles nyss uppringd av SIFO som med sitt sammetslena blekingemål sade att jag hade blivit utvald för en undersökning som bara skulle ta cirka 13 minuter. Eftersom att jag har svårt att säga emot svarade att jag visst kunde delta i en undersökning. Kruxet var bara att undersökningen handlade om pension och jag kan säga att jag har verkligen noll koll på den fronten.

Alltefter att jag gång på gång svarat "jag vet inte", "har ingen aning" och "tror det" börjar man känna sig ganska dum och undra vad SIFO nu kan få ut av mina svar. Det mesta de kan få ut är ju att ungdomar som precis kommit över 20 strecket är ganska ovetande. Jag själv som inte har pluggat klart än och knappt tjänat in några pengar känner inte riktigt någon vits med att kolla på det där med pensionen. Det oranga kuvertet dimper mest ner som ett deprimerande bevis på att det inte finns något liv egentligen. Precis när man insett att man nu är myndig och vuxen så måste man bestämma saker och lägga upp planer för att få ett drägligt slut på livet, nu när det egentligen precis har börjat.

Så SIFO fick sina svar och jag sitter här hemma dumförklarad och ignorant. Ännu en gång blir jag påmind om varför man inte ska svara i telefon när ett okänt nummer ringer.

Nina Sankovitch har genomfört ett enastående projekt. Mellan oktober 2008-2009 har hon läst en bok om dagen och dessutom skrivit ner sina tankar om den. Allt detta finns att läsa om på hennes blogg. När jag lite snabbt kikar igenom den kompletta listan med alla böcker känner jag inte igen speciellt många, varken böcker eller författare.

Sitter mycket och funderar hur man genomför något liknande egentligen? Hur har man tid? Hennes "motto" eller "slogan" är ju read all day. Så det är ju den uppfattningen man får. Även om hon skriver att hon alla dagar inte läst böcker utan vissa dagar noveller eller kortare historier, så undrar man ju fortfarande.

Visst, man önskar alltid att man kunde läsa mer, men börjar det inte gå lite överstyr?

Bless!
Alexandra

I tolkkontoret i kyrkan sitter det ett papper med följande text:

På ditt eget språk kan du säga vad du vill.
På ett främmande enbart det du kan.


Ett väldigt bra och tänkvärt citat.

Jag vet, det låter jättekonstigt. Men så är det. När jag lyssnar på tysk musik eller kollar på kort från Tyskland kan jag få ångest, och efter gårdagens inlägg kom det åter. Den där gnagande känslan av saknad, av att känna sig som att man är på fel plats.

Det är lite som att vara kär, den där enorma längtan som man har. Längtan att få se varandra. Längtan efter att få höra rösten på den man har kär. Jag har inte varit i Tyskland nu på ett och ett halvt år och det känns ibland. Längtar så intensivt efter att få åka till Tyskland, höra tyska talas.

Jag har alltid haft planen att arbeta med språk på något sätt. Och eftersom jag bor och lever i Sverige så har svenska alltid varit det självklara valet. Men nu när tiden närmade sig då jag var tvungen att bestämma mig föddes en tanke: Varför inte välja tyska? Egentligen? Eftersom jag älskat det landet och språket så pass länge. Jag lekte med tanken ett tag inna jag faktiskt valde tyskan, ett val jag inte tror jag kommer att ångra.

Bless!
Alexandra

En trabi i östra Berlin.






En del av muren som faktiskt står kvar.



Ett monument i Berlin.



Branderburger Tor.

Sitter och läser Utvandrarna. Kapitel 16 (s. 311) börjar med följande mening:

"Briggen Charlotta seglar natt och dag genom aprilvårens regntjocka."

Och där är det punkt. Är det bara jag som tycker att det fattas ett direkt objekt? Aprilvårens regntjocka vaddå?

Längre ner på samma sida står det:

"Sista gången utvandrarna såg land, var det den yttersta spetsen av Danmark, som långt i fjärran visade sig för dem. Men stundom ser de andra fartyg, både större och mindre än deras eget, både snällare och långsammare seglare."

Betrakta den sista satsen: både snällare och långsammare seglare. Är det fler än jag som tycker att den satsen ser konstig ut? Ordet både brukar ju innebära att de efterkommande orden är motsattsord såsom de är i satsen innan (både större och mindre fartyg), men orden snällare och långsammare känns mera som synonymer. Jag funderar på om ordet snäll bara används som en klumpig motsvarighet till tyskans schnell (som förövrigt vid andra tillfällen felaktigt har översatts till snäll), eller om Moberg helt enkelt bara använder ordet både i ett jämförande mellan de olika fartygen, istället för orden sinsemellan. Fast jag tycker att det varkar lite mysko eftersom briggen Charlotta seglade så väldigt långsamt och "snällt"...

Det vankas vinter och jul.
Ute snöar det, men vägrar att ligga kvar.
Inne luktar det pebernotter och vi äter mannagrynsgröt.

Gick in på Google.se för att söka info om svininfluensen och insåg en sak. Folk verkar inte riktigt kunna stava till ordet symptom. Skriver du in "sym" i sökrutan visar Google upp både alternativet "symptom svininfluensa" och "symtom svininfluensa". Lite intressant tycker språknörden.

Bara en liten iakttagelse...

Sitter hemma, sjuk, medan tankarna snurrar kring skolarbete, tentor, svininfluensan och arbetet i jul. Mycket tankar får det plats i en liten kropp.

Ska försöka att friskna till snart.