Denna bok lästes i Läsutmaningen Dystopia.

William Goldings Lord of the Flies skrev på 1950-talet och handlar om ett gäng unga pojkar som efter en flygplansolycka upptäcker att de hamnat på en öde ö i Stilla Havet. Till en början glädjer sig pojkarna över sin frihet och bristen på vuxna i närheten. Men det hela urartar sig och snart är allt inte lika roligt längre.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Flugornas Herre, som boken heter på svenska. Min brist på medlidande för öns pojkar kan nog vara en stor anledning till detta och en annan att jag inte kunde identifiera mig med huvudpersonen. Min åsikt är att Ralph var lika mycket skyldig till det som hände, okej då, han kanske inte riktigt hade lika stor skuld till det hela, men även han drog sitt strå till stacken.

Lord of the Flies var visserligen spännande och i alla fall lite naglande. Man ville gärna veta hur det skulle gå för pojkarna även om jag inte hade alltför stora förhoppningar. Språket var ganska enkelt även om det tog ett par sidor innan man vande sig med femtiotalets engelska. Jag störde mig dock oklarheten i texten i vissa scener. Visst cliff-hangers är kanske bra men irriterande när man vill veta vad som egentligen händer.

Boken skulle helt klart uträtta sitt syfte som antimobbing-material i skolor. Man förstår ganska snabbt bokens syfte, att visa att ondskan finns även hos yngre barn. Och som jag tror: att visa vad som händer ett samhälle där det inte finns några lagar. För det visar barnen tydligt: att där de befinner sig finns det inget som heter rätt eller fel.

Lord of the Flies må vara en klassiker, men den är inte en av mina favoritböcker direkt. Jag är glad att jag läst boken men troligtvis inte så mycket mer än så.