Boken handlar om tre ungdomar i dagens Sverige och Turiket. Leo som växt upp i Varberg och vill bli rockstjärna. Efter nian flyttar han till Stockholm för att spela på kvarterskrogar och drömma om att slå igenom. Dilek, en kurdisk tjej som fått sluta skolan för att jobba i familjens videobutik då pappan blivit sjuk. Selahattin som pluggar på ett universitet i Turkiet. Han bor tillsammans med en kompis och är kär i en tjej.

Dessa tre ungdomar får man följa under nästan ett års tid. Man får känna deras längtan och deras sorger som pendlar mellan förhoppningar och hopplöshet. Saker blir inte alltid vad man har tänkt sig här i livet, vilket ungdomarna under bokens gång får lära sig.

I en intervju med Hallands Nyheter (som ni hittar här) säger författaren Martin Svensson följande om att skriva böcker riktade till ungdomar: "Innehållsmässigt vill jag inte klappa läsarna på huvudet, som en del moraliskt präktiga ungdomsböcker gör." Och det visar han bestämt genom flertalet sexscener i boken. När inget annat hjälper är en snabbläst bok med enkelt språk och korta kapitel.

Men tyvär går boken inte riktigt hem hos mig. Jag vet inte om det beror på att jag kanske inte riktigt kan kalla mig ungdom längre, eller om det helt enkelt är så att den verklighet som Svensson speglar i boken inte alls stämmer överens med min verklighet. Karaktärerna känns platta, utan djup pch jag kan inte riktigt känna något medlidande för dem eller relatera till dem.

Boken tar upp viktiga ämnen och känslor vi många har ställts inför, vilket jag tycker är viktigt, men jag skulle velat klä dessa känslor i andra ord och inte sätta in dem i de sammahang som Svensson gör.

Däremot diggar jag omslaget enormt. En stor eloge till formgivaren. Men tyvär är det ju oftast innehållet som avgör ens känslor för en bok.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplar.

För någon vecka sedan vann jag denna bok i en tävling på mitt bibliotek. Den fick senare följa med till Cypern och bli min semesterbok.

Inte han! handlar om två systrar Andie och Jin som bor på Irland. De är så olika man kan bli då Andie arbetar som musiklärare på en av stadens skolor medan Jin lever livet som lyxhustru. I födelsedagspresent till deras mamma ger Jin och hennes man bort en lyxkryssning i Karibien. Men när hon kommer hem igen är detta i sällskap av en ung man. Systrarna blir oroliga och undrar vad denne man har för motiv med deras mor.

"Chick-lit när den är som bäst" skriver Irish Examiner på bokens framsida. Det har jag läst för få boken i genren för att kunna uttala mig om men helt perfekt semesterlektyr står boken för i alla fall. Otroligt lättläst och enkel att komma in i, men ändå svår att lägga ifrån sig är en kombination som räcker långt.

Vad som är oerhört tråkigt med denna utgåva är flertalet stavfel och t. ex. fel i meningsuppbyggnader som man hittar i boken. Jag har läst en hel del böcker under mitt liv men kan aldrig minnas en bok som haft såhär mycket språkliga fel. Detta är ju självklart inte författarens fel utan snarare förlaget som gjort en dålig korrektur. Första ordet i bokens första meningen är felstavat vilket ger ett väldigt dåligt intryck.

Ett tecken på att jag har läst mer böcker det här året än vad jag brukar är att jag börjar bli lite gnällig angående teman och intriger i böcker. I Inte han! har Andie ett förhållande med en gift man som säger att han älskar henne men ändå inte kan lämna sin fru. Jag läste Marika Kings Supernova tidigare i våras, där denna intrig också finns med. Så jag kände mig ganska trött på att läsa hur de fram och tillbaka vill ha varandra, sedan försöker lämna varandra för att väldigt snart hamna i sängs igen. Det kanske är jag som är gnällig, men det känns som att jag är klar med otrogna män och kvinnorna som så envist ska älska dem.

Förutom dessa två anmärkelser (som ju inte direkt är bokens och storyns fel) var detta en bok jag gillade. Som nämnts ovan var Inte han! en spännande bok som var mycket svår att släppa. Storyn tog en hel del vändningar vilket gjorde den svår att förutsäga och därmed höjde spänningen ytterligare ett par snäpp. Chick-lit är inte min favoritgenre bland böcker, men jag kan mycket väl tänka mig att läsa några till.

En främling som presenterar sig som Woland, professor i svart magi kommer till Moskva tillsammans med några egendomliga följeslagare. Det verkar som om hela helvetet brakar lös och mystiska händelser följer på varandra och folk försvinner i mängder eller tappar förståndet. Kaos råder i Moskva och ingen vet riktigt vad som händer. Samtidigt finns det i romanen en man som kallas Mästaren och kvinnan han älskar, Margarita.

Detta verk klassas som en av de fyra eller fem viktigaste böckerna i Ryssland efter revolutionen. En riktig klassiker kan man säga. Höga förväntningar hade jag när jag började läsa, men ack så besviken jag blev. Mästaren och Margarita sägs vara så bra, men jag tyckte att den var lite spännande och finurlig i början, men därefter ganska långtråkig.

Jag har svårt att förstå vitsen med att boken är skriven och vad författaren verkligen ville säga med den. Folk försvann och hälften av personerna som omnämns hamnar på stadens psyksjukhus verkar det som. Woland och hans kumpaner gör den ena nedriga saken efter den andra och vanställer människorna de möter. Jag har svårt att förstå komiken och det roliga i det hela.

Upprepande och långtråkig är två ord som karaktäriserar boken. En massa människor råkar ut för Woland och sedan får man berättat för sig hur dåligt personerna mår och vad som händer med dem sedan, antingen försöker de resa så långt bort från Moskva som möjlig, försvinner, dör eller hamnar på mentalsjukhus. De flesta personerna har väldigt lika namn så när författaren avverkat ett par stycken blir de svåra att hålla reda på. De sista 150 sidorna fick jag pressa mig igenom, trots detta hade boken ett ganska bra flyt, men till slut ville man bara att den skulle vara över.

Jag är glad att jag har läst boken och fått skaffa mig en egen åsikt om den, men det är nog ungefär allt. Den gjorde inget stort intryck på mig.

Väldigt länge sedan jag läste ut en bok så snabbt. Vid fyratiden igår hämtade jag in posten som innehöll ett paket med denna bok. Nu vid åttatiden imorse var den utläst. Jag skulle ha läst ut Fallen ängel i natt om inte klockan slagit två och maken kom hem från jobbet för att få någon timmes sömn innan han stack dit igen.

Storyn är som sådan: Nora Grey är en till synes helt vanlig tonårstjej. En dag dyker Patch upp, mörk, attraktiv och farlig. Han börjar dyka upp överallt i Noras liv och verkar veta allt om henne. Men inte bara det. Snart börjar också andra mystiska saker hända. Nora vet att Patch har en hemlighet och att han är farlig, men kan inte sluta dras till honom.

Fallen ängel är en otroligt spännande berättelse, det måste man ge Fitzpatrick en eloge för. Spännande och väldigt oförutsägbar, speciellt när den här världen hon målar upp är väldigt outforskad. Man har inte något riktigt grepp om vad man kan förvänta sig eller vad som kan hända. Allt verkar vara möjligt.

Boken har lite Twilightkopia-varning, det har den, men det är inget jag tycker stör nämnvärt. Karaktärerna känns dock lite platta och saknar riktigt djup, men i spänningens hetta är det inget man fäster sig vid. Fast i gestaltningen av Patch måste något gått lite snett (eller så är inte jag funtad som andra människor) för jag hade svårt att se honom som attraktiv eller sexig, för mig stannade han vid farlig och opålitlig. Där lyckades Meyer bättre än Fitzpatrick då Edward både lyckas vara bad boy men ändå god. Jag menar: i de uppgörande scenerna i Fallen ängel verkar det mest som om Patch mest bara står och tittar på. Vad är det för stil?

Fallen ängel eller Hush, hush som det engelska originalet heter är Becca Fitzpatricks debutroman. En lyckad debut skulle jag säga. Jag drog en lättnadens suck när jag surfade runt på hennes hemsida och såg att uppföljaren är på väg att ges ut. Slutet på boken kom så väldigt snabbt att man inte hade fått svar på alla sina frågor, vilket lämnade en irriterad eftersmak. Jag tycker inte om att stå kvar med frågor, utan vill gärna få dem besvarade, vilket boken misslyckades med. Men om det finns en uppföljare på väg så kan jag lugnt sätta mig och vänta, många av svaren kommer nog med tiden.

Teologin i boken går inte hem hos mig, men om man tar Fallen ängel för vad den är: en påhittad berättelse så får den många plus. Den lyckas att fängsla mig från sida ett till bokens slut, vilket jag säger är ett väldigt bra betyg.

Tack till B. Wahlströms för recensionsexemplar.

Vår värld förändrad till det bättre på grund av en pojkes till synes naiva tro på mänskligheten.

Allt börjar med en skoluppgift: Kom på ett sätt att förändra världen och gör det! Trevor McKinney bestämmer sig för att göra goda gärningar för tre personer, men istället för att tacka honom och göra något gott tillbaka ska de "skicka vidare" och göra något gott för tre andra personer. Han hade alla emot sig för vem skulle skulle skicka vidare? Ingen, vare sig Trevor själv, hans lärare eller hans mamma kunde föreställa sig hur långt det här skolprojektet skulle komma att sträcka sig.

En gripande bok, minst sagt. Jag hade höga förväntningar när jag började läsa och jag tycker mig inte ha blivit besviken. I Pay it Forward blandas huvudberättelsen med utdrag ur tidningsartiklar, intervjuer och utdrag ur Trevors dagbok, allt för att beskriva händelseförloppet ur flera vinklar. Syftet är att gå tillbaka i tiden för att se hur allt började och följa utvecklingen.

Trevor är en ung kille på tolv år vid bokens början. Han bor tillsammans med sin mamma Arlene, före detta alkoholist som kämpar för att hålla sig borta från drickandet och att kunna leva ett drägligt liv tillsammans med sin son. Lägg sedan till Reuben, en mörkhyad sargad veteran från Vietnam-kriget som flyttar till den lilla staden för att träda in i en lärartjänst. Dessa tre utgör grunden för ett mycket intressant persongalleri.

Men jag antar att det "stora" med Pay it Forward är budskapet. Att det går att göra en skillnad i det här samhället. Det som krävs är lite tro. Tro på att människan faktiskt inte är helt igenom ond utan att det finns något gott i oss alla. Och att alla kan göra en skillnad, vilket Trevor är ett stjärnexempel på. Man kan dock inte låta bli att undra: Kan det som boken berättar om hända oss? Fast det kanske är hela tanken? Att få folk att tänka till. Jag känner dock att jag står bland de skeptiska, jag har lite svårt att se den verklighet som målas upp i Pay it Forward där folk helt utan vidare ger bort sina splitternya bilar och dyrbara ägodelar för att "skicka vidare". Förlåt, men jag har lite svårt att se det. Även om jag väldigt gärna vill tro att det skulle kunna hända.

En glad överraskning boken bjöd på var de olika synvinklarna som kom fram. I de allra flesta böcker följer man en huvudperson genom berättelsen som antingen är skriven i första- eller tredjeperson. I Pay it Forward får man genom tredjepersonsberättande följa, framförallt Arlene och Ruben, men också andra personer som är viktiga för handlingen. Det kändes så befriande (konstigt uttryckt, men det var så det kändes). Jag har aldrig tänkt att man kunde skriva på det sättet, men det går tydligen och jag tyckte att det fungerade riktigt bra.

Något jag dock störde mig på i läsningen var de hopp och glapp som kom ibland. Mellan vissa kapitel och stycken kunde det gå dagar och ibland upp till flera veckor, vilket var väldigt irriterande. Jag tycker om att få vara med hela vägen, men jag kan förstå om det var svårt att få till det i det här fallet. Boken består ju som sagt av en hel massa dokumentation av vad som hände varvat med huvudberättelsen. Jag tyckte att glappen störde, men i det stora hela hade det mindre betydelse.

Som avslutning: Pay it Forward är en helt klart läsvärd bok med ett bra budskap. En fascinerande berättelse om hur något väldigt litet blir något extremt stort. Den ger en vilja att bättra sig och göra något för att förändra världen och visar att det egentligen borde vara möjligt.

Sunrise handlar om familjen Baxter, skulle man nog kunna sammanfatta det på ett enkelt sätt. Äldsta sonen Dayne är Hollywood-stjärna och är på väg att gifta sig med Katy Hart, en ung teaterregissör. Det är destovärre inte så enkelt att gifta sig som stjärna utan att pressen och paparazzis översvämmar bröllopet. Men de har en plan.

Pappa John förlorade sin hustru Elizabeth efter många års äktenskap och trodde aldrig att han skulle kunna älska någon efter det. Men nu har han en vän vid namn Elaine, och kanske är det han har för henne mer än de känslor man har för en vän?

Jim och Jenny har två biologiska barn, tre adopterade barn från Haiti och så har de Cody, ett fosterbarn (antar jag) som spelar football i laget som Jim coachar. Cody tar en överdos alkohol på en fest och får utkämpa en kamp mellan liv och död.

Överlag tycker jag att Sunrise är en väldigt mysig bok som lämnar efter sig en feel-good känsla i magen. Man kan inte låta bli att älska alla karaktärer i boken, det går helt enkelt inte. Det går inte heller att vara likgiltig till de bekymmer och problem de möter i sin vardag. Utan man bryr sig, oroar sig med dem, gråter med dem och hoppas med dem.

Detta är den andra boken jag läser av Kingsbury, tidigare har jag läst en av hennes fristående böcker. Denna bok är som jag nämnt tidigare bok nummer ett i en serie, men detta är serie nummer tre om familjen Baxter. Jag tror nog att jag kommer läsa klart den här serien och sedan gå tillbaka och läsa de andra. Annars kommer jag aldrig kunna koncentrera utan vill veta vad som händer dem.

Titeln Sunrise sammanfattar ganska bra temat i boken, då den är fylld av soluppgångar och nystarter. Kärlek i olika former är ett återkommande tema. Kärleken mellan Dayne och Katy, där Katy måste ge upp en del saker för att hitta rätt och vänja sig livet i rampljuset, eller blixten från paparazzis om man nu vill säga så. John måste lära sig älska igen, om än i sin egen takt.

Sunrise har de ovan nämnda tre huvudhistorierna men ett flertal mindre historier som tar upp saknaden efter en avliden förälder, relationen mor-dotter, ungdomskärlek och mycket mer.

Så en mysig läsupplevelse med trovärdiga och älskvärda karakrärer som lämnar efter sig en god känsla i magen och en förnyad tro på kärleken.

Denna bok lästes i Läsutmaningen Dystopia.

William Goldings Lord of the Flies skrev på 1950-talet och handlar om ett gäng unga pojkar som efter en flygplansolycka upptäcker att de hamnat på en öde ö i Stilla Havet. Till en början glädjer sig pojkarna över sin frihet och bristen på vuxna i närheten. Men det hela urartar sig och snart är allt inte lika roligt längre.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Flugornas Herre, som boken heter på svenska. Min brist på medlidande för öns pojkar kan nog vara en stor anledning till detta och en annan att jag inte kunde identifiera mig med huvudpersonen. Min åsikt är att Ralph var lika mycket skyldig till det som hände, okej då, han kanske inte riktigt hade lika stor skuld till det hela, men även han drog sitt strå till stacken.

Lord of the Flies var visserligen spännande och i alla fall lite naglande. Man ville gärna veta hur det skulle gå för pojkarna även om jag inte hade alltför stora förhoppningar. Språket var ganska enkelt även om det tog ett par sidor innan man vande sig med femtiotalets engelska. Jag störde mig dock oklarheten i texten i vissa scener. Visst cliff-hangers är kanske bra men irriterande när man vill veta vad som egentligen händer.

Boken skulle helt klart uträtta sitt syfte som antimobbing-material i skolor. Man förstår ganska snabbt bokens syfte, att visa att ondskan finns även hos yngre barn. Och som jag tror: att visa vad som händer ett samhälle där det inte finns några lagar. För det visar barnen tydligt: att där de befinner sig finns det inget som heter rätt eller fel.

Lord of the Flies må vara en klassiker, men den är inte en av mina favoritböcker direkt. Jag är glad att jag läst boken men troligtvis inte så mycket mer än så.

Ännu en barnbok och även denna gång liksom med Imorgon när kriget kom var jag inte säker på om jag hade läst den. Eller rättare sagt den här boken var jag säker på att jag inte läst, men när jag började läsa så insåg jag att jag kände mycket väl igen de första två kapitlen eller så. Men sen vet jag inte. Kanske har jag läst hela boken förut eller så var det här första gången.

Boken handlar om Mary Lennox som är uppväxt i Indien. När båda hennes föräldrar dör i kolera skickas Mary hem till sin farbror som bor på Misselthwaite Manor, en stor herrgård i England. Hon kommer dit som en tjurig och butter flicka, nu ser ingen efter henne utan hon får göra vad hon vill. Mary hör talas om en trädgård som ligger vid huset men som låstes för tio år sedan och man grävde ner nyckeln. När hon inte hade något annat roligt att tänka på började hennes tankar att uppfyllas av denna trädgård och av möjligheten att hitta den.

Den hemliga trädgården är en förtjusande barnbok med värme, fina naturbeskrivningar och bra historia. Jag tycker inte att boken har en moralkaka utan beskriver helt naturligt hur man mår mycket bättre av att fokusera och tänka mer på roliga saker än att älta gamla tråkiga. Detta är ju allmänt accepterat men vi behöver bli påminda ibland.

Denna bok lästes i läsutmaningen Dystopia som du hittar här.

Imorgon när kriget kom är den första delen i John Marsdens berömda ungdomsserie om sju ungdomar som sticker ut och kampar några dagar under sommarlovet. När de kommer tillbaka hem inser de att hela landet blivit invaderat och att alla stadens medborgare har blivit tillfångatagna.

Min första åsikt när jag reflekterar över boken är att den är väldigt bra. En spännande ungdomsroman om ett ämne och scenario som ingen ungdomsbok handlat om förrut vad jag kan minnas. Men vid närmre eftertanke så märks det ganska tydligt att det är en ungdomsbok. Händelserna är ganska "lättsamt" beskrivna. Ungdomarna genomför flera attacker mot de invaderande men får knappt de mänskliga reaktioner man skulle kunna vänta sig. Visst funderar de lite över rätt och fel och huruvida man får eller inte får döda människor. Man skulle kunna förvänta sig lite mer funderingar och huvudbry, men som sagt: boken är en ungdomsbok och bör kanske inte gå alltför djupt in på de ämnena.

Något annat jag funderar över är invasionen. Man får aldrig reda på vilka som ligger bakom invasionen, det enda man får veta är att de talar ett språk som ingen av ungdomarna förstår. Men jag är fundersam över att de aldrig funderar varför de blir invaderade. Jag vet inte om det är på grund av att jag är född svensk i ett land som inte varit i krig på 200 år som jag reagerar över detta, men jag skulle minnsan fundera en hel del varför de skulle ha nytta av att invadera oss. Australien har väl kansk varit med i fler krig än vi så de tycker att det inte är så konstigt, men jag funderade en hel del över det.

Imorgon när kriget kom utspelar sig i Australien med allt vad det innebär, stora öppna fält, fylhjulsdrivna fordon, fårklippning, gigantiska gårdar och boskap. Jag kan inte minnas att jag läst någon bok som utspelar sig på denna kontinent, så det var en rolig omväxling.  

När jag valde att läsa den här boken (eller ja, att börja läsa serien) så var det lite  på grund av att jag alltid haft ett minne av dem från barndomen. Jag visste inte om jag läst boken förrut. Efter de första sidorna kände jag igen mig och det satt i genom hela boken. Jag har läst boken som liten, men jag kunde inte alls komma ihåg vad som skulle hända. Jag tror att jag läste klart boken förra gången, men har inget minne av vad jag tyckte om den.

Imorgon när kriget kom är en mycket bra bok och jag ser fram emot att få läsa fortsättningen. De vet jag att jag inte läste när jag var yngre.

Mycket trevligt återseende av Alice, hattmakaren, Cheshire-katten, den vita kaninen och alla andra. Alice i Underlandet är en älskad barnbok sedan många generationer, och många är vi som växt upp med filmerna som gjorts av denna berättelse. För några veckor sedan såg jag Tim Burtons version av denna film och det slog mig då att jag faktiskt aldrig läst boken.

Alice i Underlandet är en bok full av ovanligheter. Hon själv byter storlek nästan konstant, alla djuren pratar, Cheshire-katten kan bli osynlig och allt verkar inte riktigt vara som det brukar vara. Boken är full med fantasy och jag tycker att Carrolls skrivsätt påminner väldigt mycket om C. S. Lewis, är det några fler som tycker likadant?

Berättelsen om Alice är och kommer alltid vara en klassiker. Hennes äventyr i Underlandet sägs enbart vara en dröm, men man kan inte annat än undra i alla fall på vad allt kan betyda. Varför säger katten att Alice är galen, enbart på grund av att hon hamnat i Underlandet? Vad är egentligen svaret på Hattmakarens fråga? Och varför ge en gåta som han inte vet svaret på?

"It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife."

Med detta citat inleddes den bok jag sedan länge tyckt så mycket om och efter att jag läst den, älskar den ännu mer. Boken var precis så bra som jag förväntat mig, om inte ännu bättre. Jag tycker väldigt mycket om Austens skrivsätt och hennes humor.

Pride and Prejudice, en älskad klassiker, handlar om Elisabeth Bennet i 1700-talets England. Hon möter den unge mannen Mr Darcy som hon till en början tycker är högfärdig och stolt, men som hon under bokens gång får ändrade känslor för.

Man kan inte annat än dras med rakt in i berättelsens England med alla baler, klänningar, middagar och gentlemän. Boken ger en inblick i samhället på den tiden och det språkbruket som nyttjades. Det senare kan dock vara lite svårt att förstå till en början, men ger sin belöning då man bemödat sig med att komma in i det.

Inte heller kan man låta bli att tycka om de karaktärer man får möta, speciellt de mycket olika individerna som familjen Bennet består av. En perfekt blandning av personligheter för att ge boken en stor del av den charm den har. Den är helt enkelt förtjusande.

Mitt exemplar av boken är en ganska ny utgåva från Penguin Classics (alltså inte den på bilden), vars kännetecken är "The best books ever written" och jag kan inte annat än helhjärtat instämma.

Supernova handlar om Lisa, tjejen från Ludvika i södra Dalarna som pluggar på Handels i Stockholm och sedan får branchens mest eftertraktade jobb. Hon rusar fram i karriären och gör väldigt bra ifrån sig, tjänar massor med pengar, lever lyxliv och har ett förhållande med en av firmans chefer. Efter ett tag början hon dock fundera på om det hela verkligen är värt all möda?

Supernova är helt klart en bra bok, inte en av mina favoriter men helt okej. De första sidorna tyckte jag att den luktade väldigt mycket debutantbok, men sedan insåg jag att det var författarens stil, och att jag behövde vänja mig vid det. Man hoppar väldigt mycket mellan olika scener, vilket man i början kan tycka är väldigt frustrerande, men detta ger boken den fart den behöver för att bäst förklara vilket slags liv Lisa lever. I en scen håller hon ett möte, i nästa sitter hon vid sitt skrevbord för att sedan vara ute på puben med tjejkompisarna och sedan sitter hon på ett flyg till USA.

Jag vet att sex säljer. Överallt. Tidningar, Tv, böcker, you name it. Dock säljer det inte hos mig. Man behöver inte skriva ut allt i detalj för att man ska förstå vad som är i görningen, sådant tycker jag mest bara är störande. Vad folk gör hemma i sovrummet eller ute på en filt i parken kan få stanna där. Ingående beskrivningar av personers sexliv klarar i alla fall jag mig finemang utan.

Boken är självbiografiskt skriven. Marika King kommer själv från Ludvika och har arbetat som managementkonsult. Man kan inte låta bli att fundera på hur pass mycket självbiografisk den faktiskt är. Visst är det bra att skriva om saker som man känner till väl. Skildringarna bli oftast mest trovärdiga då. Men var går gränsen någonstans?

Lisas härkomst från Ludvika tyckte jag mycket om. Väldigt roligt att kunna känna igen sig i boken och att fler får se lite glimtar från den delen av Sverige. Jag personligen är uppväxt i Smedjebacken, en ort med kanske några tusen invånare drygt en mil från Ludvika. Ofta har jag åkt samma tåglinje som Lisa tar när hon ska hem till föräldrarna och känner igen de ställen som finns beskrivna i boken.

Detta är helt klart en bra debut. Välskriven, fängslande och intressant. I nästa bok antar jag att vi kommer att få reda på hur det gick för Lisa och jag hoppas verkligen att det gått bra för henne. Det har hon förtjänat.

Detta var en mycket intressant och omvälvande bok. Först tyckte jag inte alls om den. Hade det varit en bok jag valt själv att läsa så hade jag nog slutat efter något kapitel. Men ju längre in i den man kommer desto mer tycker man om den, eller tycka om är kanske fel ord. Men den tar tag i en och man vill verkligen veta hur det går.

Efter att ha läst boken står man där med en massa frågor. De flesta börjar med "Varför?". Boken tar upp så många känslor: Lycka, längtan, besvikelse, ångest, rädsla och skuld. Der Vorleser var inte alltid så händelserik, men författarens begåvning i att sätta ord på känslor gör att det inte spelar någon stor roll. Der Vorleser är en storm av olika känslor och lämnar kvar dem hos läsaren även när man läst ut sista sidan.

Överlag en ganska bra bok. Jag är fortfarande osäker på handlingen, tycker att man kunde gjort det på något annat sätt. Men den är en storslagen skildring av av två människors liv och hur dessa påverkar varandra.

Also, endlich bin ich mit dem ersten Buch fertig!

Jag hade nog inga förväntningar på den här boken, utan det är som det brukar vara med böcker som man ska läsa genom skolan. Man bara sätter igång och läser dem.

Schönhauser Alle är en samling korta berättelser om människor som bor på gatan och saker som händer där. Ett viktigt tema i boken är invandring till Tyskland och integration. Men boken innehåller även en hel del funderingar och iaktagelser från författaren.

När vi i måndags tog upp den här boken på litteraturseminariet på universitetet ansåg många att boken var långtråkig och upprepande. Visst, många av historierna liknade varandra och hade ofta samma tema. Men jag tyckte mycket om de funderingar som boken tog upp och tänkte därför inte på den som långtråkig.

Schönhauser Alle är som sagt skriven på tyska och jag har ingen aning om den finns översatt till svenska. Det tyska språket är i alla fall väldigt lättläst och har bra flyt. Vår lärare säger att den innehåller mycket talspråk, men då jag inte läst överdrivet många tyska böcker lade jag aldrig märke till det.

Men kort och gott: Detta är en bra bok full av funderingar och iaktagelser. Jag tyckte väldigt mycket om att författaren iaktagit så många små saker och sedan skrivit om dem. Boken består som sagt av många korta historier och kan mycket väl läsas under en längre period då man tar en eller två historier åt gången.

Nu är sagan slut. Jag läste ut Så länge vi båda andas (eller ja, jag läste Breaking Dawn. Det engelska originalet) i måndags. Som oftast när jag läser bra serier blev man ledsen när den tog slut. Men den fick det lyckliga slut man väntat sig vilket var väldigt lättande. Att inte behöva lämna dem när allt var kaosartat, utan det blev ordning i allt innan serien avslutades.

Det var saker som jag irriterade mig på under seriens gång. Efter att ha läst första boken trodde jag att händelserna skulle ta en annan gång än vad de gjorde i böckerna. Så det är nog anledningen till några av mina irritationsobjekt. Men man ville ju deras väl hela tiden, även om jag vet att det inte riktigt funkar med en bok där allt går på glans hela tiden. Delen av tvåan med Jacob tyckte jag var extremt onödig när jag läste den. Man ville liksom ha en helt annan handling, men nu när jag sitter med facit i hand förstår jag författaren helt och fullt varför hon tog med den delen i handlingen.

Vilken av böckerna som jag tyckte mest om är lite svårt att bestämma, antagligen skulle jag svara första eller sista boken. Första boken på grund av den första förälskelsen. Allt var nytt och spännande när man fick de första inblickarna i Cullens familj och deras värld. Sista boken för att man äntligen fick läsa allt det man längtat efter sedan bok ett. Alla problem löser sig äntligen och de får det lyckliga slut som de förtjänat.

Jag har svårt att förstå varför den här serien griper tag i mig så hårt. Jag har läst många bra bokserier förrut, men den här är något annorlunda. Kan inte förstå varför. Jag har så svårt att släppa taget om Forks och alla dess invånare. Stephenie Meyer har även börjat skriva Om jag kunde drömma ur Edwards perspektiv. Den heter Midnight Sun och finns på hennes hemsida. Även denna har jag plöjt igenom i ett försök att hänga kvar vid Forks och Bella och Edward. Men någonstans måste det väl ta slut?

Som ni antagligen förstått av alla inlägg på bloggen sedan före jul så älskade jag verkligen den här serien och tycker att alla borde läsa den. Jag tänker inte argumentera för den svenska eller engelska varienten, jag gillar båda. Men engelskan är väl alltid att föredra om man har möjlighet att läsa den då det är ju originalet.

Så, nu ska det försöka vara slut på Twilight-yra här på bloggen. Jag kan i alla fall lova att jag ska försöka.

Ja, vad kan man säga. Sträckläsning igen. En väldigt bra bok, något annat kan inte sägas. Men jag tyckte inte om vändningen som boken tog då Edward lämnar Bella. Det hade jag inte väntat mig. Och definitivt inte att man skulle ägna en hel bok till detta. Tyckte inte direkt om inblandningen av andra "sägner". Sägner som jag inte alls egentligen förknippar med vampyrer, men som här vävs in. Bokserien kommer ju fortsättningsvis bli färgad av detta och det vet jag inte riktigt vad jag tycker om, än.

Slutet var inte lika spännande som första boken. Jag tyckte att det gick så snabbt och smärtfritt, som att det inte var någon svårighet eller fara knappt, vilket ju inte direkt stämde. Men Bella fick tillbaka sin Edward och det är väl allt som räknas? Men det ska bli intressant och se hur han ska "förtjäna" hennes tilltro igen efter det som hände.

To be continued...

Jaa, det här är verkligen decenniets kärlekshistoria! Och helt omöjlig att lägga ifrån sig. Den fångar en helt från första sidan. Det är inte ett skämt eller klyscha utan det gick knappt att sluta läsa. Jag funderar på vad det egentligen är som fångar en? De vackra vampyrerna, den intressanta handligen eller den omöjliga kärleken? Eller kanske alltihop?

Det är svårt att beskriva boken i ord men den ger en god-feeling. Man blir så lycklig när Bella och Edward får vara tillsammans och man vet att när han är närvarande så kan hon vara trygg. Även om deras tillvaro vajar mellan deras kärlek till varandra och Edwards  strid mot sin egentliga natur. Detta är en underbar berättelse om en kärlek som egentligen borde vara omöjlig.

Jag älskar Edwards ironi. Hur han skämtar om sig själv och vad han är. Det går verkligen inte att låta bli att älska honom men jag antar väl att det är meningen?

Jag säger bara en sak: Läs den!

Hysterin kring Twilight-böckerna är helt förståelig. Första boken är helt underbar. Jag älskade den verkligen och njuter av tanken att jag har tre böcker kvar att läsa och två filmer att titta på även om det sägs att den andra filmen inte är bra.
 

Äntligen har jag kunnat börja läsa på berättelsen om Narnia. Har velat göra det ganska länge. Satt hela tisdag eftermiddag och plöjde den andra boken dvs The Lion, the Witch and the Wardrobe, eller Häxan och Lejonet som den heter på svenska.

Det första jag reagerade på är att böckerna är så korta, egentligen visste jag väl det eftersom jag sett böckerna många gånger på biliotek i bokhandlar och så vidare. Men i den utgåvan jag har är andra boken enbart 85 sidor lång. Om man jämför filmerna med Harry Potter så är de ju ungefär lika långa, medan Harry Potter-böckerna är minst 300-400 sidor långa. Då blir man lite fundersam då Narnia visar sig vara cirka 100 sidor långa.

Dessutom är de ganska kortfattade, alla händelser finns ju med, men jag reagerar på allt sker så snabbt. Fast man kan ju inte vänta sig annat av en bok på som sagt 85 sidor. Jag tycker boken var jättebra trots dessa första reaktioner. Det kändes stort bara att få läsa boken, att se C. S. Lewis finurligheter sådana saker som man bara kan ge utspel åt i böcker men som inte funkar i filmer.

Jag kan inte säga annat än att Lewis skapade ett mästerverk (om än kortfattat) och jag längtar efter att kunna ge mig in på nästa bok om några dagar när det är lite mindre hetsigt i skolan.

Bilden kommer från en filmposter, men min bok har denna framsida och är en samlingsvolym med hela serien.

Äntligen är jag färdig med Emma. Inte alls att boken var tråkig och att jag därför är lättad över att den är färdigläst. Utan snarare att den helt enkelt bara tog lång tid, det gick sakta. Jag började läsa boken i juli någonstans och är vanligtvis en snabb läsare. Men det var väl 1800-tals engelskan som orsakade allt antar jag, även om jag är språkgalning så har jag ju aldrig läst äldre engelska på det viset.

Men boken i sig då?  Typisk Jane Austen-stil med mycket kärlek, äktenskap, baler etc. Boken handlar om unga Emma som är begeistrad i "match-making". Denna gång blir dock inte allt som hon tänkt sig vilket får oanade konsekvenser. Jag tyckte om boken, den var väldigt lätt att leva sig in i och "följa" med personerna om man nu kan uttrycka det så. Man hade en förväntan för vad som komma skulle.

Jag har tyckt om Jane Austen ett bra tag, detta är dock första boken som jag läst, annars har jag bara sett filmerna. Efter att ha läst den här boken är jag fortfarande sugen på att läsa flera av böckerna. Ser fram emot Stolthet och Fördom, min favorit hittills av Austen-historier.