Är fortfarande chockad efter det som hände idag. Detta brukar liksom inte hända mig speciellt ofta. En kille som jag adrig sett förut vinkar och hälsar glatt på mig då jag är ute och promenerar.

"Jag tycker att jag känner igen dig!" säger han. "Var jobbar du?"
"På Max"
"Jaha, jag tyckte jag kände igen dig från ICA" Säger han och pekar bort på Ica Årstahallen. "Jag heter Daniel" (fingrerat namn)
"Jag är Alexandra."
"Är du ute och tränar?"
"Ja, jag är ute och promenerar lite"
"Skulle jag kunna få ditt telefonnummer? Så kan jag ringa dig och så kan vi träna tillsammans. Jag jobbar därborta och slutar tidigt på morgnarna så då skulle vi kunna gå ut och träna."
"Nej, det tror jag inte." svarar jag försiktigt.
"Inte? Jo, men jag skulle ju kunna ringa dig"...

Jag tror han frågade efter mitt nummer tre gånger, så han var ganska ihärdig. Vad ska man svara egentligen när nej inte fungerar men man inte har lust att vara otrevlig? Till slut fick jag försöka med triumfkortet att jag är gift, men knappt det verkade funka. I och för sig förstår jag om han inte trodde mig, för de flesta som träffar mig tror inte att jag är gift och tyvär hade jag inte ringarna på mig. Får komma ihåg det till nästa gång.

När jag väl lyckades komma ifrån honom och gå hemåt igen kände jag mig övervakad och fick vända mig om för att försäkra mig om att han inte var i synhåll då jag gick in i huset. Hade inte lust att få oväntat besök om man säger så...

Så dagens lärdom: Om en kille du aldrig träffat vinkar glatt och verkar vilja prata, så låter du hörlurarna sitta kvar i öronen, vinkar lite tillbaka och fortsätter sedan framåt som om inget har hänt.

Bless!
Alexandra