Sedan ett tag tillbaka har jag funderat lite och nu när jag läste detta inlägg som Lyran skrivit så fortsatte tankarna.

Var håller alla bokbloggare hus? Var bor de? Den uppfattning jag fått är att väldigt många bor uppe i Norrland, har jag rätt eller är jag helt ute och cyklar? Det känns så. Antingen i Norrland eller så långt ner i södern. Finns det fler än jag som bor i "mellansverige"? Typ Mälardalen, Uppsala, Stockholm?

Jag slänger ut frågan för man kan känna sig lite ensam ibland.

Jag är en av dem som återupptäckt biblioteket. Som liten älskade jag att vara där, knalla runt bland bokhyllorna och bara titta på alla böcker. Smedjebacken i södra Dalarna är en ganska liten ort, med ett litet bibliotek (i jämförelse med Uppsala Stadsbibliotek i alla fall). Fast jag kände dock aldrig att det var något som saknades direkt. Man gick runt bland bokhyllorna och tittade, sökte kanske på datorn (lägg märke till formen i singularis) som stod i mitten av biblioteket, eller frågade kanske en av de äldre bibliotekarierna. Ville man lämna tillbaka böcker gick man snällt fram till damerna vid disken (där det fanns plats för två stycken), och om man händelsevis ville låna böcker också gick man till samma ställe.

Nu för tiden lämnar man tillbaka sina böcker vid ett hål i väggen med ett rullband. Lånar gör man vid en av flera datorer stationerade i biblioteket och dina reserverade böcker står i en specifik hylla, det är bara att gå och hämta. Hela bibliotekets bokkatalog kan man lätt komma åt via internet. Där kan man också reservera sina böcker.

Allt har blivit väldigt automatiserat och man kan nu låna och lämna tillbaka böcker, reservera böcker som man sedan hämtar ut när de är tillgängliga, gå ner i magasinet helt utan någon mänslig kontakt. Ta mig inte på fel sätt, jag menar inte att det är något fel på utvecklingen. Allt är betydligt mer effektiviserat på det här sättet. Jag är bara lite chockad, alla de här sakerna som är vardagsmat nu var otänkbart när jag var liten.

Biblioteket förlorar dock lite av sin charm när jag hemifrån alltid kan kolla upp vilka böcker jag vill ha, reservera dem och göra allt sådant. Det enda jag "behöver" biblioteket till är att vara ett ställe där jag kan hämta upp böckerna. 

"Eines Abends saß ich im Dorfwirtshaus vor (...) einem Glas Bier, als ein Mann (...) sich neben mich setzte und mich mit gedämpft-vertraulicher Stimme fragte, ob ich eine Lokomotive kaufen wolle." (W. Hildesheimer)

Ett så klockrent citat. Ibland kan man ha roligt även när man pluggar grammatik. Tysk Grammatik av Freund och Sundqvist är duktiga på att använda annorlunda citat som exempel på grammatiska element. Här beskrivs hur tyskan frekvent använder preteritum i noveller, romaner etc.

Som sagt, ibland kan till och med grammatik vara roligt.

Tidigare har jag skrivit om mitt missnöje över Kriminalare i bokform. Det är inte riktigt något jag gillar.

Men det här tog nästan priset. När jag och maken sätter oss ner med nysläppta "New Moon", glada över att den äntligen kommit ut på DVD. Sätter igång filmen, då kommer alla de vanliga klippen, information, kopieringslagen etc. Sedan kommer trailersen, först kommer två glada komedier som faktiskt verkar vara ganska bra filmer (iaf roliga), sen kommer en tredje film som också den verkar vara en komedi, en rolig college-komedi. Efter halva trailern blir dock en av tjejerna mördad av en kompis med ett svärd/dolk. Hela trailern byter stämning och nu ser man hur alla inblandade i resten av filmen bli jagade av en person med samma vapen som mördar dem en efter en.

Hur roligt är det här på en skala? Vad har filmbolagen i huvudet egentligen? Det här förstörde totalt min stämning inför filmen. Jag var så sjukt arg! Jag hatar skräckfilmer, får mardrömmar av dem även om vuxna lilla jag fattar att det inte är på riktigt.

Jag kommer aldrig att kunna få bilderna ur huvudet, hur en kompis mördar en annan, hur blodet bara sprutade och sedan hur personens kompisar bara mörklade hela händelsen. Jag tycker att filmbolagen eller vem det nu är som sätter ihop en DVD borde förstå att alla människor inte tycker om rysare/skräckfilmer. Och att alla människor inte vill ha en massa bilder av kallblodiga mord i sitt sinne.

Jag är i alla fall en av dem...

Läxan till imorgon handlar om konst. Hela lektionen imorgon kommer att handla om konst. Vi ska ta med oss ett "konstverk" och förklara varför vi definierar konstverket som konst.

Vad ska man svara? Det är konst på grund av att det sitter i en tavelram på ett museum. Får man svara så enkelt? Eller vad är det egengligen som säger att något är konst?

Väldigt bra frågor, men jag känner mest att jag blir snurrig av att tänka på dem.

Det är lite roligt (och konstigt) det där med associationer. Vilka saker som man kopplar ihop.

Första kvällen (några dagar innan jul) när jag började läsa Om jag kunde drömma var kvällen då min make upptäckte gruppen The Baseballs och deras skiva Strike!. Denna skiva gick flera varv medan jag den kvällen satt och läste en stor del av boken. Skivan gick även många varv de närmaste dagarna.

Sedan dess så har jag nu alltid börjat associera deras sound och låtarna på skivan med Twilight-böckerna. När jag saknar dem och tänker på dem lyssnar jag gärna på denna skiva. Det är nästan lika lugnande som att läsa böckerna eller se filmerna. Jag vet att filmerna har ett helt annat soundtrack egentligen. Men det här har blivit mitt privata soundtrack för sagan.

En av de låtarna som jag speciellt associerar med Twilight är Baseballs variant av Umbrella. Tycker verkligen att den passar in. Nyckelord: rain, umbrella, shine together, forever, always.

"When the sun shine
We shine together

Told you i'll be here forever
Said I'll always be your friend
So come on out and stick it till the end

Now that it's raining more then ever
Know that we'll still have eachother

You can stand under my Umbrella"

Små saker som hänt idag som ger tillvaron en extra guldkant.

- Fick tillbaka förra kursens tenta med ett resultat över förväntan. Alltid lika roligt.

- Det var fortfarande ljust ute när jag slutade skolan. Jag brukar ha föreläsningar till 16.00 så det är nästan alltid mörkt och tråkigt när jag slutar.

- Jag tog en härlig promenad hem. Uppfriskande att vara ute och gå. Man hinner dessutom tänka på en massa saker och titta på saker.

- Språktidningen låg på hallmattan och väntade när jag kom hem.

Det är sådana här saker riktigt kan förgylla en dag. Små saker att vara tacksam över.

Med anledning av mitt senaste inlägg kikade jag runt på Norstedts hemsida (visserligen gör jag det lite då och då annars också...) och deras böcker. Där hittade jag något mycket intressant (som du finner här): Marika King. En tjej eller ja kvinna som är uppvuxen i Dalarna, närmare bestämt Ludvika vilket är min hemtrakt. Jag menar: hur coolt är inte det på en skala? Själva boken som hon skrivit verkar väldigt bra också, gärna något jag skriver upp på min (dock så långa) lista över böcker som jag skulle vilja läsa inom en inte alltför avlägsen framtid.

För er som inte är uppväxta i ett litet samhälle så kanske ni inte förstår hela grejen riktigt. När man växer upp där så är det verkligen "Du ska inte tro att du är något" och "Det kommer aldrig att gå". Visst nu kanske jag inte talar för alla som kommer från småsamhällen, men jag kände inte riktigt att man hade något mål. Man hade inte riktigt inställningen "Sträck dig efter stjärnorna", snarare "Vänj dig med tanken att du är fast här för resten av ditt liv".

Men det går alltså att lyckas. Även fast man är uppväxt i Smedjebacken/Ludvika så går det att lyckas. Det inger en hopp om att man själv, någon gång, också ska kunna lyckas.

Jag blev alldeles nyss uppringd av SIFO som med sitt sammetslena blekingemål sade att jag hade blivit utvald för en undersökning som bara skulle ta cirka 13 minuter. Eftersom att jag har svårt att säga emot svarade att jag visst kunde delta i en undersökning. Kruxet var bara att undersökningen handlade om pension och jag kan säga att jag har verkligen noll koll på den fronten.

Alltefter att jag gång på gång svarat "jag vet inte", "har ingen aning" och "tror det" börjar man känna sig ganska dum och undra vad SIFO nu kan få ut av mina svar. Det mesta de kan få ut är ju att ungdomar som precis kommit över 20 strecket är ganska ovetande. Jag själv som inte har pluggat klart än och knappt tjänat in några pengar känner inte riktigt någon vits med att kolla på det där med pensionen. Det oranga kuvertet dimper mest ner som ett deprimerande bevis på att det inte finns något liv egentligen. Precis när man insett att man nu är myndig och vuxen så måste man bestämma saker och lägga upp planer för att få ett drägligt slut på livet, nu när det egentligen precis har börjat.

Så SIFO fick sina svar och jag sitter här hemma dumförklarad och ignorant. Ännu en gång blir jag påmind om varför man inte ska svara i telefon när ett okänt nummer ringer.

Jag och Martin besökte Paris på vår bröllopsresa.

Det där med att leva tillsammans. Sitta uppe på kvällen tillsammans, skicka sms och fråga vad vi ska äta på kvällen, sitta trötta i soffan tillsammans, tvätta kläder, vakna brevid varandra på morgonen, komma hem till ett ny-gräddade-bullar-luktande-hem, få en puss på kinden.

Det finns väldigt mycket vardag i förhållanden, väldigt mycket faktiskt. Dagar då man inte riktigt hoppar upp och ner av glädje utan man gör sina vardagligheter. Jag minns innan vi gifte oss hur man längtade efter vardagen, bara alla dessa småsaker man gör, att bo tillsammans och att ha ett gemensamt liv tillsammans.

Vardagen har sin charm och klyschan säger ju att det är dagarna som går som är livet. Men det går inte att beskriva känslan av att veta att han alltid kommer att finnas där, att ringarna på våra fingrar betyder "for better for worse 'til death do us apart". Det är så underbart att vakna på morgonen och titta över på andra sidan sängen och veta att den där personen älskar jag hur gårdagen än var och hur mycket morgonfrilla någon av oss än har. Den där personen är jag gift med och älskar av hela mitt hjärta.

Vi ska på bröllop i Norge i helgen och jag önskar dem all lycka!

"50 miljoner kvinnor "fattas" i Kina. Varje dag försvinner tusentals små kinesiska flickebarn. De är inte önskvärda utan bortsorterade genom aborter, mord och vanskötsel."

Utställningen kallar sig "ett konstnärligt projekt om en grym verklighet" och jag håller verkligen med. Det är inte bara tragiskt att flickor är så pass oönskade i Kina och andra delar av Asien, det är också ganska sjukt att göra abort enbart på grund av att barnet som man väntar är en flicka? Borde inte alla barn vara önskade och välkomna oberoende vilket kön de tillhör?

Ta dig en titt på: www.chinagirl.se