Jag vet, det låter jättekonstigt. Men så är det. När jag lyssnar på tysk musik eller kollar på kort från Tyskland kan jag få ångest, och efter gårdagens inlägg kom det åter. Den där gnagande känslan av saknad, av att känna sig som att man är på fel plats.

Det är lite som att vara kär, den där enorma längtan som man har. Längtan att få se varandra. Längtan efter att få höra rösten på den man har kär. Jag har inte varit i Tyskland nu på ett och ett halvt år och det känns ibland. Längtar så intensivt efter att få åka till Tyskland, höra tyska talas.

Jag har alltid haft planen att arbeta med språk på något sätt. Och eftersom jag bor och lever i Sverige så har svenska alltid varit det självklara valet. Men nu när tiden närmade sig då jag var tvungen att bestämma mig föddes en tanke: Varför inte välja tyska? Egentligen? Eftersom jag älskat det landet och språket så pass länge. Jag lekte med tanken ett tag inna jag faktiskt valde tyskan, ett val jag inte tror jag kommer att ångra.

Bless!
Alexandra